"Titta, titta vad jag har fått!"

Det här med autografer har jag inte riktigt förstått. Visst var det häftigt när man var mindre att få en liten kråka på en servett från sin idol, men egentligen - vad är grejen?

Autografjägare. Det är tydligen ett förekommande fenomen. Människor som till vardags samlar på nerkladdade servetter. Själv finner jag detta lite lustigt. Människor som stoltserar med att ha fått en "signad" fotbollströja/bandtröja, detta kanske för några år sedan. Autografen blir då förmodligen unikare när väl aktören lagt av. Själv vill jag vända på steken, för det måste ju vara så att människan inte tvättat tröjan på alla dessa år. Ganska äckligt faktiskt, tänk dig en tröja du inte använt på 4 år, inte skulle du vilja dra på dig denna? Nej usch.

Det är inget fel med att vilja stå öga mot öga med sina idoler, och att man kanske vill ha något med sig från detta minne, men är det så att det efter flera år är lika mycket av en mental penisförlängare blir jag orolig. Blir man ledsen som autografjägare när man insett att bläcket på en servett från 1997 faktiskt bleknat och nästan försvunnit? Lägger man sig i fosterställning och häller upp sig en "rest in peace"-hut då?